Psykotiska Lilla My

Hej och tack för er hjälp. Att bara läsa om vad vi arbetar med är så givande för oss. Vi vill nå ut till alla; även till er som inte har upplevt psykisk ohälsa själva eller som anhöriga.

Mitt namn är Pernilla Katarina Bäck Myrdhen och jag är verksamhetschef, marknadsförare och grundare till LiberAll People.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag vet inte än vilken eller vilka diagnoser jag har men det är möjligt att jag som vuxen kommer få diagnoser som "bipolär 2 och ADHD" där jag fortfarande inte får rätt behandling. Under hösten så har jag nu hållit på fram och tillbaka som inneliggande i nio veckor. Det värsta är att jag har vant mig att ha alla dessa underbara människor, både patienter och personal kring mig. Från att isolerat mig totalt till att dela rum med andra har varit det som räddat mig när jag mått som sämst. Minst fem stycken unga tjejer har blivit nära vänner och allt de lyssnat på men ändå älskar mig är det finaste någon gjort. Två av dem har blivit mina bästa vänner. Jag vill lyfta olika problem och få fram diskussioner kring bland annat; EIPS, bipoläritet, demens, ADHD och olika sorter av autism. Jag har egna erfarenheter jag kommer dela och jag hoppas det gör att fler vågar prata om sina problem. Men först vill jag dela med er varför jag startade den här organisationen. Det var under början av Corona jag och några gamla arbetskamrater började arbeta för att äldre gick bort.

Jag har valt att forma den här plattformen till att nå ut till andra gällande hur vi behandlar våra äldre (där jag som undersköterska kan intyga att vi inte gör det bättre när det kommer till äldre och psykiska problem, vi gör det värre) Så många personer och familjer hjälper sina gamla genom att sätta dem på boenden. Där anhöriga hoppas på att de gamla ska få bra hjälp. Vi tror och orkar ta problemen om våra anhöriga hamnar på ett äldreboende. Där vi blir invaggade i tron på att personalen ska göra sitt bästa. Men min farmor vägde knappt 45 kilo i slutet och hon fick en dörr över sig. Hon dog inte då men i journalen vi fått från boendet står ingenting

Jag brydde mig knappt om personalen utan la all min energi genom att prata med dem som vanligt, lista ut hur jag skulle få någon att öppna sig för mig. Personalen hatade mig för att jag försökte få till en förändring. Jag ville nå ut med hur vi behandlar gamla; att det finns resurser där bra och duktig personal inte får utrymme att jobba som de vill för att de inte hinner. Dessutom så finns det också dålig personal. Jag blev i stort sett mobbad av mina kollegor för jag ville att vi skulle ta oss tiden att prata med dem, inte bara gå in på ett rum och göra samma rutin varje morgon och därefter sitta och dricka kaffe och snacka skit om de det inte gillade. Så kom jag, en virvelvind av ideer om att "meningsfullheten" handlade om att få kontakt och lära känna de gamla på riktigt. Jag försökte att inte bli för ledsen när en kollega bara gick ifrån mig och smällde igen dörren så mitt finger kom i kläm. Eller lät en gammal kvinna ligga i sin egen avföring i timmar bara för att de visste jag skulle komma. Äldreboenden gillar ordet meningsfullhet. När jag till slut bytte arbetsplats så var det som att komma till en sekt. Det var ordet meningsfullhet som var standard, där det handlade om att de byggde en restaurang och en bar. Varje dag vid lunchen så var det fyra fem stycken av alla som orkade gå till "restaurangen", det var helt misslyckat. Baren blev klart när jag hade slutat men det som fick mig att reagera var att det var så många gamla som led av depressioner och annan psykisk ohälsa som inte ville gå ut från sina rum ens. Hade de lagt pengar på att anställa personal istället för en bar och en restaurang så hade vi kanske hunnit med att faktiskt prata med dem, gå ut och gå, lyssna på historier från personer som upplevt två världskrig, som väldigt små barn visserligen men bara tanken är omtumlande.

Jag startade den här organisationen för att skapa en folkrörelse, där företag kan gå in och sponsra och där privatpersoner kan skänka några kronor. Jag vill jobba tillsammans med en konstnär som på tisdagar och torsdagar har en riktig atalje på psykiatrin Sahlgrenska och de avdelningarna som finns där,  han håller också på att starta upp en egen atalje för folk som varit sjuka i psykisk ohälsa. Det finns en poäng med att konstnärer, musiker och författare ofta är människor med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa måste på något sätt komma ut och då brukar det vara genom musik, skrivande och konst.